Det är lustigt hur man kan förtränga, förvränga och för stunden glömma bort det som faktiskt väger tyngst i ryggsäcken. Jag flyr till jobbet, sover, åker tillbaka till jobbet, springer av mig ilska och försöker inbilla mig att världen borde vara rättvis. Sen finns dom där stunderna när man har varvat ner och allt står still, när man kommer till insikt i vad det faktiskt är som händer, att världen inte är rättvis och att cancer kan fara åt helvete. Just precis då vill jag skrika högt, stänga av mig själv och åka till dig på direkten. Sen slår det mig, lampan är släkt, gatorna är tomma och alla sover. Man kan inte agera då. Jag är livrädd, du är livrädd men när du inte orkar ska jag orka.