Idag har varit en såndär dag när jag tänkt lite extra på vad som händer runt omkring mig. Ni vet, man springer lätt förbi saker utan att tänka på det man faktiskt ser och istället fokusera på målet man är på väg till. Idag när jag gick hem från jobbet så i princip släpade jag benen efter mig. Jag var trött och hängig, så jag gick lugnt och sakta och tog del av omgivningen. Mina ögon pendlade mellan marken, husväggar, träd, blommor och himmel. Det var inte förrän jag passerade ett par som satt på en parkbänk, jag sådär töntigt stannade upp och verkligen tittade. Där satt en man och en kvinna, vithåriga och livsglada. Om jag får gissa ålder så kanske 70-80 år gamla. Mannen böjde sig ner för att knyta sin hustrus sko samtidigt som hon klappade honom över håret. När han var klar kysste mannen henne och sa "älskling, kommer du ihåg när du lärde mig hur man knöt en rosett" jag har vid det här Laget passerat paret för att sluta titta så fånigt. Jag väljer att stanna några meter framför och knyta min egen sko för att få lyssna en liten stund till. Kvinnan skrattar och svarar "Ja det måste varit när vi var mellan 20 och 25 år, jag var så trött på att alltid få knyta när vi skulle dansa" Mannen skrattade, kvinnan skrattade och detta hjärtliga skratt tog mig med storm och jag fortsatte min promenad med ett leende på läpparna. De där paret gav mig en rejäl tankeställare. Kan man vara sådär lyckligt kär trots att man varit tillsammans i över 50 år? Min gamelmormor var fortfarande gift när hon gick bort och jag ifrågasatte en gång hur det var att ha levt med en och samma människa så länge, blev det aldrig långtråkigt och ointressant? Ville man inte träffa andra? Då svarade hon med glimten i ögat dom omtalade orden "vi föddes i en tid då, var någonting trasigt så lagade vi det. Vi kastade inte bort det för att sedan kunna byta ut det" kloka ord måste jag säga. Jag hoppas att tiden hinner ikapp oss och att vi börjar inse vad vi har och inte vad vi inte har. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan så varför inte så lite extra på det man har? Jag säger inte att jag lever efter detta men vore det inte fantastiskt om världen några sekunder stannade upp, såg sig omkring och faktiskt levde i nuet några sekunder istället för att alltid blicka framåt. Idag tillhör det att göra så mycket som möjligt, ha så mycket som möjligt och se så mycket som möjligt. Ta en pause, sätt dig ner och njut av livets alla goda stunder. Nu blev texten lång, jag blev sentimental och klockan blev mycket. Godnatt